.jpg)
Det finns även en anledning till det. Jag kommer åter igen lägga bloggandet på hyllan ett tag. Jag har tröttnat och vet inte om lusten och orken kommer tillbaka någon gång. Jag tycker om att skriva, men jag känner att jag inte riktigt kan leva upp till konceptet som min blogg går ut på. Eller om jag egentligen någonsin har kunnat det. Bara någon vecka in i den här bloggens födelse skrev jag ett inlägg där det stod: "Idag känns det som en sån dag då det inte kommer vara lika jobbigt att andas". Och idag, över två år senare, kan ibland samma känsla sveper över mig. Det är inte riktigt det som jag vill att min blogg ska gå ut på. Jag vill att jag ska tycka det känns roligt och naturligt att skriva, och jag vill att ni ska tycka att jag är rolig.
Kanske är det också ett av problemen. Mitt bekräftelsebehov är så stort att jag ibland känner att jag MÅSTE skriva här för att jag vet att vissa tycker om det och roas av det, och det betyder så väldigt mycket för mig. För vem vill inte bli omtyckt och hyllad? Problemet är väl bara att det ibland kan gå överstyr så att det tar över hela ens sätt att vara, och det gör det ofta för mig, tyvärr.
Jag har skummat igenom gamla inlägg nu inatt och det fick mig att börja gråta. Jag gråter inte för att "buhuu så jäääla sorligt att säga hejdå till alla mina hundratals läsare", jag vet att ni bara är några få stycken, utan för att det ändå samlas en hel del minnen i en blogg som funnits i över två år. Både glada och ledsamma minnen. En del som blivit raderat också. Men det är nog lika bra. En del minnen ska man kanske inte kunna bli påmind av på en 15 tums skärm.
Men bloggen kommer alltid att finnas kvar sålänge Blogspot finns kvar, det lovar jag. För i arkivet finns väldigt många inlägg på roliga konversationer jag haft med folk. Och det tycker jag nästan har varit det roligaste med den här bloggen, så det vill jag inte slänga bort för allt i världen.
Jag vill tacka alla vänner och bekanta som har läst, och framför allt tack till Emelie och Johanne om ni orkat läsa såhär långt. Det har varit kul, det har bara inte varit tillräckligt kul för min del. Ska jag göra någonting vill jag göra det helhjärtat.
Men på Twitter, där finns jag minsann kvar ett jävla bra tag till.
KJAMIZAR!
(Pga bilden kan man tro att det här inlägget var ett skämt. Det var det inte. Jag ville bara ge er ett glatt farväl och inte ett sorgset ett. Fast om ni grät av min fina text får ni gärna skriva det bland kommentarerna, gillar ju att få beröm som ni nog förstått)
