Världens bästa ehum... Kompismamma.

Jag: Mamma?

Mamma: Jaa.

Jag: Kommer du ihåg när jag var liten och jag brukade leka att dina fötter var hundvalpar när du låg och kollade på TV.

Mamma: Ja, och sen gjorde vi strumpor och ritade dalmatinerprickar.

Jag: Mmm. Det är ganska onormalt.

Mamma: Äh.

Jag: Är det inte egentligen lite konstigt... *ser drömsk ut* Att för bara några år sedan var jag en liten (nåja) tjej som lekte med Barbie, att dina fötter var dalmatinervalpar och så... Och nu ser du mig knappt längre och jag är snart vuxen.

Mamma: Du, med mitt minne...

Jag: Ja, det förstås.

Mamma: Det är en av anledningarna jag lever i nuet. Jag glömmer allting som har hänt!


Med denna informationen skulle jag alltså kunna lura henne att jag som barn blev både fysiskt och psykisk misshandlad, ifall att den situationen att jag behöver massa pengar inträffade. Vilket jag faktiskt är i behov av. Hmm... Undra om vi kan skapa lika stora rubriker som Joseph Fritzl. Hoppas.