.jpg)
Ni som läst ett tag vet att jag hade en period där jag mådde dåligt för ett par månader sen. Jag känner fortfarande av det, ganska ofta, om än inte i lika stor utsträckning. Det går inte att vara rolig när man inte mår bra. Man kan försöka, men man gör det inte för sin egen skull, utan för alla andras skull. Man kan skriva "Jag har gråtit så mycket nu att om mitt ansikte skulle vara en fitta skulle det går under termen bullfitta", men är det roligt för en själv, egentligen?
Det är någonting som saknas i mitt liv. Jag kan inte sätta fingret på det. En bit som fattas helt enkelt. Det jobbigaste med det är att jag inte vet vad det är och därför inte kan göra någonting åt saken. Större delen av mitt liv har jag låtit andra få mig att må bra, men inte på det vanliga sättet, utan på det sättet att jag alltid har ställt upp för andra och velat vara den perfekta vännen som alla tycker om och avgudar. Att få känna mig behövd helt enkelt. Det har fått mig att må bra så länge jag kan minnas. Jag själv har nog aldrig egentligen funnit lycka genom mig själv personligen. Visst har jag tänkt "Fan vad bra jag är som hjälpte den där personen" men jag har aldrig tänkt "Fan vad bra jag är som klarade av att göra det här för mig".
Det är något jag måste jobba på från och med nu. Jag är inte en perfekt vän, jag inser det nu. Jag försöker för mycket. Jag finns här för mina vänner och jag lyssnar och hjälper mer än gärna, men jag kan inte längre leta efter problem som jag kan lösa för att själv må bra. Får inte jag tillräckligt med uppskattning för att jag ställer upp känner jag mig otillräcklig och tycker att mina vänner är otacksamma. Det är fel. Helt jävla fel och jag skäms för att jag tänker på det viset.
Från och med nu ska jag inte leta efter andras problem. Jag måste sätta mig själv lite före. Hur kan en halv människa hjälpa en annan halv människa? Jag vet att jag inte kan göra det i alla fall, även om jag vill. Det är okej att vara självisk ibland. Jag kommer absolut inte att bara tänka på mig själv och strunta i alla andra, men jag måste läka mig själv för att kunna finnas där på riktigt, som jag verkligen vill göra.
Jag lyssnar, det kommer jag alltid att göra, och jag försöker alltid att hjälpa även om det inte går. Men att prata om sina problem är det viktigaste man kan göra. Alla borde ha någon man verkligen litar på och kan bolla sina tankar med. Ingenting är finare än att ha en vän man känner full tillit till. Jag är obeskrivligt tacksam för att de som känner full tillit till mig faktiskt gör det, för jag vet hur svårt det är att lita på någon. Alla fingrar i hela världen räcker inte ens för att räkna alla gånger jag blivit sviken genom livet. När man öppnar sitt hjärta kan man automatiskt räkna med att man blir sviken, men man lär sig även att älska vilket är en av de viktigaste faktorerna i livet. Att våga. Våga ta risker, våga ta chanser. Det tar en långt här i livet.
Så det här är min bloggpaus. Inte för att jag håller på att gå in i väggen eftersom att det är ansträngande att vara rolig, utan för att jag helt enkelt måste hitta mig själv eller något annat lika klyschigt.
Vi ses en annan tid, men troligtvis samma plats eftersom att jag verkligen inte gillar blogg.se, när mitt ansikte på nätterna inte skulle gå under termen bullfitta om det vore en fitta. En annan tid när jag mår bra och trivs med livet igen. Jag slutar aldrig hoppas och kämpa för att det ska bli bättre. Hoppet är det sista som lämnar människan och jag är högst levande.
Med vänliga hälsningar, er roliga vän/bekant/främling/bloggerska Jonna Isabella Nilsson.
P.S. Min mamma har en medellön för er som tänkte kolla upp min familj på ratsit nu. D.S.
