Jag var ju bara tydligen en KK

Den här veckan i Sälen har fått mig att inse att jag behöver lite småförändringar i livet som kommer göra mycket ganska mycket lättare för mig. Det känns riktigt skönt. Det är verkligen terapi för själen att svischa ner för en backe i hög hastighet under hela dagen för att sedan ligga i en varm bubbelpool på kvällen. Hur bra som helst. Den här veckan har varit bra, men idag är det dags att åka hem, och jag längtar lite tills jag får börja mitt nya liv. Mitt nya jag. Jag ska hitta den där tjejen jag en gång var, även om jag har försökt i över ett halvår och inte riktigt kommit dit än så ska jag fortsätta kämpa. Jag kommer aldrig ge upp.

Men nu är det väl bäst att jag sätter mig i bubbelpoolen med Bim och Hanne sista dagen i stället för att sitta inne och skriva känsloladdade texter på en värdelös blogg...

12 timmar kvar till jacuzzidags

Äh, nu skiter jag i mitt försök att dygna inför Sälenresan för att 1. det är så jävla skönt att sova och 2. jag har verkligen ingenting att göra.

Insåg dock precis att pappa kommer väcka mig om lite mer än två timmar men det är skit samma, jag ska mysa med mina lena ben sista natten på en hel vecka och då kommer jag garanterat somna. Äh, det är launch. Sen är det bara typ 12 timmar kvar tills jag, Johanne och Bim ligger i en bubblande jacuzzi i ett vitt vinterparadis. Inte helt fel faktiskt.

En veckas uppehåll. Ju fler "saknar dig"-kommentarer jag får, desto större chans att jag lägger upp en bild på mina bröst när jag kommer tillbaka. Bara inom parantes sådär.

Hej då, sup inte ihjäl er på lovet så lovar jag att inte bryta några ben (PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ!!!!!!!!!!!!!!!!!!)

One week of coolness. Yeah.

Asså imorgon gäller det. Och smäller. Då drar jag till Sälen och skidar i en hel vecka. Fy fan vad skönt det ska bli. Jag älskar att åka skidor. Även om jag plogar konstant och sick-sackar genom hela backen så älskar jag det. Och jag känner mig alltid svinsnygg i backen. Vet inte riktigt varför. Brukar alltid tycka att jag har fulast skidkläder innan resan och skämmas när jag står i liften när jag sneglar på alla andra med snyggaste och dyraste märkeskläderna. Men när jag väl står där, redo att kasta mig ut (okej det där var en överdrift, sakta börja glida iväg, plogandes) för backen känner jag mig snyggast i hela världen. Och det är ju inte helt en underdrift, eller hur?


Ajuste, håret då. Det blev bra, som ni ser har jag inte rakat av det. Det gula gjorde att mitt hår gick åt det ljusrödare/blonda hållet och jag gillade det. Som fan. Nu blir det inpackning ett par veckor tills håret återfår till kvalité igen. Jag måste även komma ihåg att undvika min frissa eftersom att hon kommer döda mig när hon får se vad jag har gjort.

Call me a tiger, grrrr!

Ni förstår nu varför jag var orolig va?


Läget nu: Stabilt. Håret i en boll på huvudet. Vet inte mycket än. Luggen är lite... Gulorange. Men jag tar det lugnt ändå. Freakar ut senare liksom.
Läget imorgon: Panik. Raka av mig håret och sedan klättra upp i vattentornet och hoppa. Men det är imorgon det. It's cool.

Grrr, I'm gonna be a tiger!

Det här är min min jag gör när jag oroar mig för något. Och just nu oroar jag mig väldigt, väldigt mycket.

Det kan mycket väl bli så att jag har tigerrandigt hår om en halvtimme. Vi får se.

Pimp my dad

Min barndomskompis Linda har en pappa som är en riktig player. Eller ja, pimp om man vill kalla honom det. Han är runt 50 bast och träffar vem fan han vill när fan han vill, ungefär. Jag tycker det är helfestligt och hade en liten konversation med Linda om saken.

Jag: Hur går det med din pappas pimpande?

Linda: Samma lady rätt länge nu. Eller ja...

Jag: En vecka eller?

Linda: Två ladysar rätt länge nu.

Jag har besök av herr Ågren.

De senaste dagarna har jag haft sån jävla ångest att jag mest av allt bara har velat slita av mig mitt skinn och krypa ner under täcket och gråta i flera dagar eller velat springa in i en vägg med huvudet före och önskat att jag skulle bryta nacken av smällen. Sån jävla ångest. Jag tror att det är för att jag tänker för mycket på framtiden igen. Får prestationsångest. Min kusin t.ex. Hon skapar det. Kusinjävel. Hon är två år äldre än mig och har gjort allting man kan göra, typ. Efter studenten ska hon åka jorden runt också. Jaha. Kul för dig. Efter studenten ska jag förmodligen hänga mig själv. Så ha det så kul. Hälsa Kina, Australen och Brasilien från mig. The soon to be dead girl, du vet. Kusinjävel.

Tidigare idag läste jag förresten en text som jag skrev i nian om mitt drömliv, eller något sånt. Tydligen skulle jag bli chef för en modetidning, bli friad till på en balkong i Paris med utsikt över hela staden, få två barn (som av någon anledning skulle heta Stephanie och Erik) och bo i en villa i Nacka.

Nåja, lika bra att inse att det aldrig kommer att hända så jag kan ta livet av mig så fort som möjligt. Bra så.

Sen har vi den där Kristina Agilera

Jag och mamma sitter vid datorn och pratar om musik. Jag har precis fixat Spotify till henne.
Mamma: Och du vet han den där Mikael Tårtström, han skulle göra några spelningar nu...

Jag: Vem?

Mamma: Mikael Tårtström. Heter han inte så? Micke?

Jag: Mamma?

Mamma: Ja?

Jag: Menar du Thåström?

Mamma: Jaaa, just det! Så var det!

Jag: Hahahahaha! TÅRTSTRÖM! Hahahaa!!

Mamma: Hahahaha!

Jag: Han heter inte ens Mikael i förnamn! Hahahaha!

Mamma: Hahahaha, vad heter han då?

Jag: Hahaha, typ Peter!

Mamma: Hahaha!

Jag: Haha Mikael Tårtström! Hahahaha!

Var inte oroliga, Foppa gör comeback igen!

Jaha, Foppas femtioelfte comeback gick inte så bra. Nä, men vafan. Han har gjort det förut och han kommer göra det igen. Jag kan sätta min Guitar Hero-gitarr på att Aftonbladets och Expressens förstasidor kommer präglas med bilder på Foppa inför nästa säsong i Elitserien. Jag är säker på att Foppa kommer göra comeback igen. Det är nämligen det han är bra på. Inte åka runt på isen, inte skjuta hårda puckar, inte tackla andra muskelpack. Att göra comeback är Foppas specialitet and he will be back.

Lucky number fiftytwelve, Foppa. Lucky number fiftytwelve.

Little people vs dvärgar

En grej jag stör mig på bara. Varför envisas dvärgar nu för tiden att kallas för "little people", alltså små människor? Jag tycker att det är sjukt förnedrande. Små människor. Det är som att de inte är människor utan små människor, inte lika mycket värda som normala människor. Klart som fan att dvärgar är människor, de ser bara annorlunda ut. Visst, de är sjukt äckliga med sina utåtstående pannor och ohumanska gångstil, men de är ändå människor. Precis som downisar, kineser och skäggiga damer, som också förvisso är motbjudande, men som faktiskt är människor. Man säger inte missbildade människor till downisar, sneögda människor till kineser eller... Ja, äckelkärringar till skäggiga damer. De är dvärgar, downisar, kineser och skäggiga damer. Inget jävla annat trams.

Tuff dvärg festar och hoppas på att få ligga i kväll.

En bild säger mer än tusen ord

Jag skulle skriva ett blogginlägg om bilden, men jag blir helt tom på ord när jag tittar på den. Jag tittar på bilden och jag vill säga något, jag vet bara inte vad. Jag förstår nu vad som är fel på mig. Jag tror att det är sanningen, den är lite för svår att hantera. Man vill inte erkänna sånt för sig själv. Man vill vara stark. Hela tiden. Alltid. Aldrig svag.

Men jag har varit svag. Jag har inte kunnat säga nej till den oemotståndliga kraften som dragit mig till den. Bara en till, har jag tänkt. En endaste liten till. Sen är jag nöjd. För resten av dagen i alla fall. Sedan är det samma visa hela nästa dag...

Det är inte vanligt. Det är inte som när jag drog halsbloss första gången i sexan och visste då, att jag alltid skulle ha ett speciellt förhållande till cigaretter. Inte som när jag var minialkis för att jag ville komma bort från onödiga tankar som störde min vardag. Inte som något jag tidigare varit med om. Och sanningen, den svider. Förtärar. Sliter upp mig innefrån. Krossar mig.

Kära bloggläsare, jag hoppas att mitt avslöjande kommer att hjälpa mig att bli frisk igen. Att få bort dessa tankar från huvudet. Få mig att känna glädje, lycka och att kunna skratta igen.

Få mig att sluta köpa balsam när jag redan har 30 stycken halvfulla i badrumsskåpet som bara väntar på att få slukas upp av mitt risiga hår som har blivit blonderat ack för många gånger!!!


Det är allt jag vill. De räcker för resten av året. Jag vet det egentligen. Jag måste bara intala mig själv det lite till. Nu ska jag bli frisk.

Mot en balsamköpfri framtid!

Dold marknadsföring i Beckfilm! Skandal! Aftonbladet, se hit!

Vem skötte sminkningen i Beckfilmen Gamen?

Svar: En djurgårdare!

The more I clean the messier it gets.

Jag fattar det bara inte. Jag angav ett löfte till pappa i veckan om att jag skulle storstäda mitt rum och badrummet i helgen. Ett stort misstag, jag vet, men det är fan värt det när jag fick se pappas överlyckliga min. Det riktigt strålade stolthet i hans ögon. Okej, nu ljög jag. Han sa bara "Jaja, säkert" som han alltid gör när jag säger att jag ska städa. Man blir inte direkt peppad på att göra det då kan jag berätta för er.

I alla fall. Jag var i full rulle för ett tag sedan och plockade och avdammade och torkade och ni vet hela fadderullan. Och en sak som gjorde mig förvånad var att hur mycket jag än torkade, torkade och torkade så var skrivbordet alltid fullt av damm. Det kom liksom tillbaka efter att jag tagit bort allt. The Return of the Dust typ. Helt sjukt! Så jag får nog bara acceptera att mitt skrivbord är made to be gray och inte black. Och varför jag blandar in engelska ord i min text har jag ingen aning om men jag tror att det säger mig att det är dags att sluta skriva nu.

Japp!

Det dolde sig en snyggisfrilla under turbanen.

Fredagen den trettonde. En dag som mina kära vänner Emelie och Johanne alltid har sett som en läskig dag och, jag ska inte ljuga, jag med en gång i tiden (tills jag vaknade upp en dag och insåg att jag faktiskt är vuxen och mogen nu. Till skillnad från dem alltså) så därför var det givet att vi tre skulle göra någonting tillsammans idag. Tjejkväll med skräckfilm stod på schemat men nu har tydligen alkohol gett sig in i bilden, samt vänner till pojkvännen och då blir det genast andra bullar för den här kvällen. Ja, det kallas fest och det är såna jag försöker undvika nu fram till min födelsedag (ni har väl inte glömt nykterhetslöftet?). Fast jag tror att det kommer gå bra ändå. Bortsett från att jag kommer vara tråkigast på festen såklart, men någon gång måste ju jag ta på mig den rollen också. Man får ju inte vara orättvis mot alla andra.

Och så en dagens. Pappas skjorta och gråa jeans (som har varit svarta en gång i tiden... suck) tillsammans med Svärjestrumpor (förlåt Bim, du ska få tillbaka dem en vacker dag. Pråmis) och några skor jag av all hast kommer rycka åt mig i hallen.


Se till att inte bli påkörda nu för det ska jag göra! Se till att inte bli det alltså.

Tror ni att det döljer sig en snyggare frilla...

Under den här turbanen?

När håret ser ut såhär...

...då vet man att det är dags för en riktigt lång dusch!

En berättelse om vänskap

Min syn på sann vänskap.
Behöver inte vara med personer man känt sedan bajsandet fortfarande gjordes i blöjan och saft var det bästa man kunde dricka på lördagar. Behöver inte heller vara med en person som vet allt om en, kan berätta för andra vad man gjorde torsdag den 18e juni 2002 eller vet vem man pippade med första gången på den där festen när man var aspackad (ni som vet, håll käften). Behöver inte vara någon man pratar i telefon med en timme varje dag, går ute på promenader med eller någon man super sig full tillsammans med varje helg. Behöver inte ha några specifika krav på hur det ska vara.

Men.
Det måste vara en person som jag litar på. Och då menar jag inte "jag-berättar-en-hemliz-så-lovar-du-att-hålla-tyst-ok?" utan verkligen, en person jag litar på. Det som känns inombords när man verkligen har tillit för en person. Det har jag inte med många. Jag kan räkna antalet på ena handens fingrar, om ens det. Men det jag har med dem är för speciellt för att det någonsin ska försvinna, eller att jag skulle låta det göra det. Det är den vänskapen jag uppskattar mest av allt i livet. Det är den vänskapen som betyder allting för mig.

När jag var yngre (jag ska inte säga ung eftersom att bl.a. Henrik tycker säkert att jag fortfarande är en skitunge. Alex med för den delen) var det "älskar-dig" hit och "älskar-dig" dit till alla människor åt höger och vänster. Det var "du är mitt allt" till person 1 och "du är allt för mig" till person 2. En jävla inflation i betydande, helt enkelt. Men idag är jag glad över att jag redan nu, som 17 år gammal, har förstått vad äkta vänskap är och vad det betyder. Glad över att jag verkligen vet vilka som är mina sanna vänner. För det är inte de vännerna jag festar varje helg med. Inte de vännerna jag har kontakt med varje dag eller de vännerna som känt mig sedan jag bajsade i blöjan.

Det är de vännerna jag alltid kommer bära närmast hjärtat för att de har visat för mig att de är sanna vänner att lita på, och såna vänner släpper man aldrig någonsin taget om.

Jag önskar mig...

1. En hårklippning. Mitt hår är k-a-t-a-s-t-r-o-f och jag vill raka skallen så fort jag går förbi en spegel.
2. En ny hårfärg. Mitt hår är äckligt och mörkt. Jag vill ha exakt en sån hårfärg som modellen för Ginger Twist har. Exakt. Emelie, fixar du det för kompispris?
3. Ett kamerastativ. Man är grymt rörelsehindrad med ett stativ, det är klumpigt, stort och man hinner inte alltid placera det på rätt ställe men fan vilka bra bilder det blir.
4. Inspiration. Till att skriva mitt manus och andra skolarbeten. Zzzznark.
5. Pengarna på mitt sparkonto. Okej, okej. De enda pengarna på det kontot kommer från farmor. Och hon dog för en sisådär åtta år sen. 2000 kronor är inte mycket pengar, men tänk vad roligt en 18-åring kan ha för dem. Det blir antingen fyra öl på krogen eller en Hultsfredsbiljett. Bra grejer.
6. Vårkläder. Jag vill vara så där härligt tjejig och fashionistig när det är vår och då behöver jag en helt ny uppsättning kläder eftersom att allt jag har är so last year. Suck...
7. Städhjälp. Alla som har varit hemma hos mig den senaste tiden, ni fattar va? Jag misstänker att jag snart kommer att hitta maskar krälandes i ett par trosor under min säng. Inte på grund av att det luktar död i dem men för att de liksom har legat... alltså... så länge... utan att ha blivit tvätt... Äh, skit samma.

Dålig bloggerska

Nu blir det sådär glest mellan inläggen ibland, jag vet. Men jag har inte så stor lust. Det händer knappt något nu. Och det är första gången på länge jag inte har ångest över skolan och arbeten som jag känner att jag måste göra så att jag inte ligger efter. Så just nu tänker jag bara luta mig tillbaka och bara... Njuta. Njuta av lugnet. För Gudarna vet att snart brakar helvetet loss igen. När som helst. Jag ska leva nu. Nu ska jag leva.

Var jag en poet i mitt tidigare liv?

Klockan är fem på morgonen och jag har skittråkigt. Därför bestämde jag mig för att läsa lite i mina gamla bloggar. Kanske kunde hitta något kul. Och ta mig fan, det gjorde jag! Höll på att trilla av stolen när jag läste den här dikten jag skrev någon gång i mars förra året. Så jävla rolig. SÅ jävla rolig!

Jag känner en skarp smärta av kniven
jag håller mot min hals.
Tänker att jag kan göra slut på lidandet
på bara några få sekunder.
Jag blundar och trycker hårdare.
Smärtan blir för stor.
Jag klarar inte av det.
Jag känner mig misslyckad.
Som att jag inte duger till någonting alls.
Fast kanske till att äta knäckemackor med baconost.

Fan vad länge sen det var jag åt knäckemackor med baconost. Tror att jag tycker det är ganska äckligt nu.

Den eviga tandläkarfighten.

Okej, så jag var hos tandläkaren idag. Alltid när jag ska till tandläkaren försöker jag se till att jag kommer lite senare än angiven tid. Inte för att jag vill verka märkvärdig och få tandläkarna att tro att jag har ett upptaget och hektiskt liv med massa viktiga möten och kaffedrickande raster. Utan för att jävlas. För att jävlas med tandläkarna som alltid gör att jag får vänta i tio minuter om jag väl kommer i tid.

Idag steg jag in i väntrummet 15.35 i stället för fem minuter tidigare då jag hade blivit tillsagd att vara där. Kände mig lite stolt. Tänkte att de skulle be mig följa med till ett rum, påpeka att jag var sen och att jag skulle säga "sorry" med ett nonchalant tonfall. Jonna - tandläkare 1-0 tänkte jag.

Icke. Jag fick ändå sitta i väntrummet i tio minuter. Tandläkare - Jonna 1-0. Fasen också.

Sedan fick jag i alla fall goda nyheter (efter att min mun hade blivit misshandlat för femtioelfte gången, det är lustigt det där eftersom att jag har fått tandläkarskräck EFTER att jag har varit hos tandläkaren så många gånger) och det var att 1. jag slipper min nattskena och 2. jag behöver inte komma tillbaka dit förrän om ett år. Jonna - tandläkare - 1-1.

Det blir alltså plusminusnoll och jag ser det ändå som en vinst. Jag och tandläkare har ingått i en vapenvila nu. Det känns bra.

Jag provocerar!

Ja ja, jag vet att det har blivit mycket sex och snusk och tvåan på senaste tiden men det finns en anledning till det. Jag provocerar bara. Jag vill få massa läsare och reaktioner på det jag skriver så därför printar jag ner att det är dags för både ettan, tvåan och trean i sänghalmen. Blondinbella kan ni kalla mig. Och ta inte allt på för stort allvar.
Or should you? Moahahaha!

Till er som undrar:

Ja, det blev nuppa igår.