En bild säger mer än tusen ord

Jag skulle skriva ett blogginlägg om bilden, men jag blir helt tom på ord när jag tittar på den. Jag tittar på bilden och jag vill säga något, jag vet bara inte vad. Jag förstår nu vad som är fel på mig. Jag tror att det är sanningen, den är lite för svår att hantera. Man vill inte erkänna sånt för sig själv. Man vill vara stark. Hela tiden. Alltid. Aldrig svag.

Men jag har varit svag. Jag har inte kunnat säga nej till den oemotståndliga kraften som dragit mig till den. Bara en till, har jag tänkt. En endaste liten till. Sen är jag nöjd. För resten av dagen i alla fall. Sedan är det samma visa hela nästa dag...

Det är inte vanligt. Det är inte som när jag drog halsbloss första gången i sexan och visste då, att jag alltid skulle ha ett speciellt förhållande till cigaretter. Inte som när jag var minialkis för att jag ville komma bort från onödiga tankar som störde min vardag. Inte som något jag tidigare varit med om. Och sanningen, den svider. Förtärar. Sliter upp mig innefrån. Krossar mig.

Kära bloggläsare, jag hoppas att mitt avslöjande kommer att hjälpa mig att bli frisk igen. Att få bort dessa tankar från huvudet. Få mig att känna glädje, lycka och att kunna skratta igen.

Få mig att sluta köpa balsam när jag redan har 30 stycken halvfulla i badrumsskåpet som bara väntar på att få slukas upp av mitt risiga hår som har blivit blonderat ack för många gånger!!!


Det är allt jag vill. De räcker för resten av året. Jag vet det egentligen. Jag måste bara intala mig själv det lite till. Nu ska jag bli frisk.

Mot en balsamköpfri framtid!