torsdag 12 februari 2009

En berättelse om vänskap

Min syn på sann vänskap.
Behöver inte vara med personer man känt sedan bajsandet fortfarande gjordes i blöjan och saft var det bästa man kunde dricka på lördagar. Behöver inte heller vara med en person som vet allt om en, kan berätta för andra vad man gjorde torsdag den 18e juni 2002 eller vet vem man pippade med första gången på den där festen när man var aspackad (ni som vet, håll käften). Behöver inte vara någon man pratar i telefon med en timme varje dag, går ute på promenader med eller någon man super sig full tillsammans med varje helg. Behöver inte ha några specifika krav på hur det ska vara.

Men.
Det måste vara en person som jag litar på. Och då menar jag inte "jag-berättar-en-hemliz-så-lovar-du-att-hålla-tyst-ok?" utan verkligen, en person jag litar på. Det som känns inombords när man verkligen har tillit för en person. Det har jag inte med många. Jag kan räkna antalet på ena handens fingrar, om ens det. Men det jag har med dem är för speciellt för att det någonsin ska försvinna, eller att jag skulle låta det göra det. Det är den vänskapen jag uppskattar mest av allt i livet. Det är den vänskapen som betyder allting för mig.

När jag var yngre (jag ska inte säga ung eftersom att bl.a. Henrik tycker säkert att jag fortfarande är en skitunge. Alex med för den delen) var det "älskar-dig" hit och "älskar-dig" dit till alla människor åt höger och vänster. Det var "du är mitt allt" till person 1 och "du är allt för mig" till person 2. En jävla inflation i betydande, helt enkelt. Men idag är jag glad över att jag redan nu, som 17 år gammal, har förstått vad äkta vänskap är och vad det betyder. Glad över att jag verkligen vet vilka som är mina sanna vänner. För det är inte de vännerna jag festar varje helg med. Inte de vännerna jag har kontakt med varje dag eller de vännerna som känt mig sedan jag bajsade i blöjan.

Det är de vännerna jag alltid kommer bära närmast hjärtat för att de har visat för mig att de är sanna vänner att lita på, och såna vänner släpper man aldrig någonsin taget om.

1 kommentar:

Anonym sa...

Det här var ett mycket vackert och tänkvärt inlägg. Ville bara säga det.