Jag vet inte var jag ska men jag vet att jag ska komma dit

Ibland känns det som att tiden runt om mig står stilla. Sedan inser jag att det bara är jag som gör det.

Johanne är på intensivkurs i Flen, Emelie jobbar på Ica. Och jag, jag sitter här på min säng. Precis som jag gjort varje vardagskväll de senaste månaderna. Egentligen glor jag bara in i en lysande skärm medan livet utanför fönstret rullar på som vanligt.

Jag tänker, när blev det såhär? När blev vi så vuxna? Och varför verkar alla ta vuxenlivet med ro medan jag sitter här och vill inte vara med om det som händer?

Jag vill inte köra bil. Jag vill inte jobba. Jag vill bara vara sju år gammal och leka med Barbie och sakna ansvar. För det är något jag inte kan eller förstår mig på. Hur tar man hand om sig själv?

Jag har för många tankar i huvudet för att kunna bearbeta dem själv. Så imorgon ska jag ringa och fixa en tid för terapi. Här ska fan i mig jobbas med min knäppa skalle!