Ett av mina största misstag

Jag ångrar att jag träffade honom den där natten i oktober. Jag ångrar att jag åkte från Emelie och Jimmys inflyttningsfest för att vara med honom. Jag ångrar att jag lät honom komma hem till mig veckan efter för att ta hand om mig när jag var sjuk och mådde dåligt, bara för att jag behövde en kram.

Jag ångrar att vi var tillsammans på julafton, lagade mat, drack boxvin ur alldeles för stora glas och tittade på Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Jag ångrar alla stunder jag låg och tittade på honom när han sov och försökte komma på vad jag egentligen kände, för att bara komma fram till att han var fin och jag var tillfredsställd. Jag ångrar den dagen vi låg i sängen hela dagen och jag frågade honom om han var lyckligare nu när jag fanns i hans liv, och han sa svarade ja.

Jag ångrar alla pussar och kramar. Jag ångrar att jag lät honom låta mig komma nära. Jag ångrar att jag inte kunde förutspå att vi var på väg rakt ner för ett stup.

Jag ångrar att jag lät honom påverka mig. Och jag hatar att han fortfarande påverkar mig. Det är slut sedan länge, men fortfarande finns det ingen annan som påverkar mig så som han kan göra. Jag vet inte vad det är. Jag var aldrig kär, men jag hade ont i hjärtat i ett halvår. I ett halvår var min enda tanke att jag ångrade mitt beslut om att inte träffa honom längre. I ett halvår försökte jag sätta ord på mina känslor som skulle få honom att komma tillbaka. Allt förgäves.

Jag minns när Johanne frågade mig om jag ångrade att jag hade träffat honom och jag svarade: "nej, han gav mig för mycket lycka" och hon sa: "men också mycket smärta". Och jag visste inte vad jag skulle svara på det. Idag vet jag att hon hade rätt.

Han har förstört mig mer än vad han någonsin helade mig.

Jag trodde jag skulle hitta mig själv och lyckan genom honom, istället sjönk jag lägre än vad jag någonsin hade kunnat förutspå. Han har gjort mig rädd, osäker och sårbar. Och det är inte så jag vill vara. Men med den ständiga påminnelsen om honom kan jag inte vara något annat. För han kommer alltid att finnas. Han kommer alltid finnas och påminna mig om sin existens. Frågan är bara när jag kommer lära mig att strunta i honom och inte låta mig påverkas av det. Jag vill gärna tro att det är snart.

Jag ångrar att jag träffade honom, men idag är sista gången jag gråter över det.