Jag ska berätta... om en händelse...

Fredag 12 oktober 2007:

Vill börja med att säga, förlåt mig. Ni kommer kanske bli uttråkade.
Men jag måste få skriva detaljerat om vad som har hänt idag, fredagen den 12 oktober 2007, på min extremt sjuka dag!

På samhällskunskapen inträffar två roliga händelser. Den första är när jag och Louise smått oseriöst skickar lappar till varandra och jag undrar om hon ska på manifestationen och hon svarar: "men vad gör man där egentligen, ska man bara stå där och ba NEEJ!" och då får jag dagens första skrattanfall som säkert håller i sig i en minut för jag kan se mig lilla Lusse stå i Kungsan och skrika "NEEJ!". Lilla, underbara Lusse! Inte mycket till hjärna men söt som socker ändå.
Det andra som händer är att jag ska förklara hur det kändes när en person hade löskliat med naglarna på min arm, och använder ordet "orgasmiskt". Självklart står läraren vid vårat bord vid tillfället, men det är inte något som bekymrar mig särskillt mycket utan det är mest Louise, Sigrid och Lina som tycker det är svinkul och visar det genom att asgarva väldigt länge. Jag ler lite snett mot läraren och han säger lite generat: "Ja men det låter ju bra..." innan han går iväg.

På lunchen inträffar ingenting speciellt men vi möter upp Denise utanför Forum och sen går en jätte in i Sigrid som flyger minst 10 meter bakåt! Lovar!!
Det var skönt att träffa Denise, nu när vi är vana med att umgås med varandra varje dag tycker jag att det är jättetråkigt att vara utan henne! Aldrig en tråkig stund tillsammans och hon är världens härligaste person <3

Sen börjar min otur hagla in.. påväg till bilden ramlar jag självklart i trappen och reser mig upp så snabbt jag bara kan för att sedan låtsas som ingenting har hänt eftersom att det är så pinsamt! Denise tycker att det är jättekul och garvar åt mig väldigt länge fast jag skäms och hoppas att alla missade den tragiska incidenten.
Väl på bilden får vi veta att vi snart ska ha utvecklingssamtal och att närvaron kommer visas upp. Jag och Denise får rätt ont i magen med tanke på att vi inte har varit de mest närvarande vid bilden. He, he... Det går dock över då vi inser att det inte skulle vara så farligt, men då råkar jag minsann hälla alla "pennrester" i pennvässaren över mig och får tillägna en stor del av lektionen (okej, högst 2 minuter) med att städa undan vad jag har ställt till med.

Efter att det hade gått rätt bra ett tag och vi kommer till Slussen så ramlar jag SJÄLVKLART i trappen på väg till tunnelbanan där också, råkar slita tag i en tjej i klassens jacka som går framför mig och hon vänder sig om och ser skiträdd ut meddans jag utbrister: "MEN GUD! FÖRLÅÅT!" och hon ser fortfarande lika rädd ut när hon säger: "Nej, men det är lugnt!!" och jag känner att jag inte kan hålla mig för garv samtidigt som det är så jävla pinsamt att jag har ramlat inför alla de människorna och jag, Denise och Lina börjar garva meddans jag känner att mitt ansikte blir varmare och säkert är jätterött. Och jag är ändå inte den personen som rodnar lätt! Ända från Slussen till Centralen står vi och garvar och jag är riktigt orolig för vad som mer skulle kunna drabba mig under dagen som skulle fullända min otur.

Denise och jag går till Gallerian för att uppleva det bästa fikat i stan. Brownies med glass! Då, mina vänner och ovänner, kan jag säga att fantasin börjar skena iväg ordentligt. För att inte avslöja oss för mycket kan jag nämna att vi pratade om att vi skulle komma med i en dokusåpa och att våra läppar skulle vara orörliga.. Helt galet för den som inte förstår men huvudsaken är att jag och Denise minns!

Efter att vi svullat klart och nästan spytt går vi till Kungsträdgården långt före allt börjar och sätter oss lite längre ifrån. Då kommer Rapport fram och vill intervjua oss, vilket vi mediakåta små flickor gärna går med på. Det går hyfsat bra och vi sitter där ett tag och är allmänt oseriösa och skrattar åt nästan precis allting. När det är en halvtimme kvar innan manifestationen ska börja går vi fram till scenen och ställer oss längst fram och fortsätter vara allmänt oseriösa och skratta åt nästan precis allting. Till slut börjar allting, vi hinner få oss ett sista garv åt att det är Hasse Aro som ska leda (alla som har tittat på Myggan förstår nog varför) innan beröringen tar över oss. Jag har gåshud under alla tal och tårarna är inte långt borta när Anton håller sitt tal. 15 år gammal och har lyckats få över 10.000 människor till Kungsträdgården i protest mot våld! Jag vill bara krama om den söta lilla pojken för det är en riktigt hjälte.

Efter den magiska tysta minuten som omslöt hela Kungsträdgården börjar tonerna av Shirley Clamps låt "När kärleken föds" spelas och till slut kommer hon ut på scenen och börjar sjunga. Jag och stackars Denise som fryser jättemycket står och håller om varandra under hela framträdandet och jag känner hela tiden att tårarna bränner bakom ögonlocken. Synd att det ska behöva kosta en människa livet innan man förstår hur illa det verkligen är med gatuvåld och innan man uppmärksammar det...

Men såfort vi lämnar Kungsträdgården är det dags att ta fram den oseriösa sidan igen. Folket strömmar genom tunnelbanan och Denise utbrister förskräckt: "Åh neej! Det kommer vara proppfullt på tåget och vi kommer aldrig få någon plats!" och jag instämmer för det är hur mycket folk som helst. Vi kommer ner till slut och får vänta på tåget ett tag innan det kommer. Det är ett gammalt tåg, ett sånt tåg som ALLTID luktar gubbe när vi åker med det till Centralen från Slussen. Den här gången luktade det dock pizza, vilket inte gynnade oss eftersom att vi redan var så hungriga. Tåget står stilla ett tag och vi sitter och småpratar och skrattar som vi gjort hela dagen. Efter ett tag kommer jag på en sak, folket strömmade genom spärrarna där uppe men nu sitter vi här helt ensamma med två andra personer i vagnen! Det är hysteriskt roligt och vi garvar så mycket att jag tror att båda känner kisset rinna längst benen! När tunnelbanan väl börjar åka blir vi först jätterädda (samtidigt som vi skrattar, ofcourse) att vi är påväg åt helt fel håll men det visar sig att det är rätt och vi går till Donken vid Centralen för att käka lite smått. Där följer vi ordspråket "Låt maten tysta mun" rätt tydligt tycker jag. På tåget hem hamnar vi mitt i smeten av en grupp emos som tydligen har stora problem med att vi skrattar hela tiden. Det utnyttjar vi självklart genom att irritera dem ännu mer. Börjar spela (mer) fjortisar och säga saker som: "Asså shit gumman, faan va trött ja är! Kommer aldrig orka krökah hela jävla natten!!" och "OH. MY. GOD! Faaan va fetch assåå!". Det är verkligen ren underhållning att sitta brevid de människorna och innan jag går av i Tumba och låter Denise åka vidare ger jag henne en sista hälsning - "KRÖKA LUGNT!" och emosarna blir nog lyckliga över att jag går av.

Det sista pinsamma som händer under dagen är när jag går hem från stationen och helt plötsligt kommer att tänka på att Denises mp3 hörlurar alltid är helt ihoptrasslade. Som en boll eller något! Det tycker jag är så roande att jag går och skrattar och ler för mig själv hela vägen hem. När jag väl får upp det i huvudet så kan jag inte sluta skratta! Till och med när jag kommer hem, ska äta och min låtsassyster och hennes pojkvän står i köket för att skala ananas kan jag inte sluta garva! Jag sitter där och äter och skrattar om vart annat.


Kvällen då.. nej den tänker jag inte ens skriva om. Det var bara en fortsättning på all min otur som jag har haft idag, och hela kvällen har ju varit pinsam i sig. Pinsamt dålig alltså.

Nu har jag skrivit mitt längsta blogginlägg någonsin och vill börja med att tacka min älskade Denise som har gjort allt det här möjligt genom att jag får umgås så pass mycket med henne som jag får och göra såna här sjuka saker! Det är väl egentligen den enda personen jag vill tacka, och kanske de som orkade läsa till just den här sista raden.