Bara ibland. Sådär lite.

Bara ibland önskar jag att jag hade någon som kunde klappa lite på mitt huvud, pussa mig på pannan och säga: "du, det löser sig. Det blir bra". Bara ibland önskar jag det.

Sen kommer jag på att jag inte ens kan höra av mig som en vettig människa till de vänner jag har så det skulle nog inte vara så lönt. Är som en levande zombie på dagarna. Helt plötsligt tittar jag på klockan så har den blivit 21.26 och jag tänker "vafan har jag gjort hela dagen?" för att komma fram till att jag i princip bara pillat mig i stjärten och nosat lite på fingret.

Men det är ju soft att inte göra någonting. Synd att jag gör det så jävla ofta bara. Och synd att man inte kunde stoppa tiden så man slapp känna att man slösade bort så mycket av den. På att göra ingenting. På stjärtpill och nosande. Det är sådär, faktiskt.

Sen har jag ju egentligen faktiskt mycket viktigare saker att tänka på än huvudklappande och pussar just nu. Jag tar studenten snart. Myyycket blandade känslor. En del av mig finner det märkligt, med tanke på att jag föddes typ igår, men en annan del skriker efter frihet från MG.

Samtidigt vet jag inte vad som i framtiden väntar på mig. Vilket bara det är hemskt. Ni som känner mig vet om att jag är en planerare. Och att ha en framtid som inte består av någonting är hemskt. Awful. Horrible. DISGUSTING! Ja, ni fattar känslan.

Hur som helst ville jag nog komplettera fattigt bloggande den senaste tiden (typ en mening eller två i varje inlägg, samt bild på mig själv) med att skriva av mig lite. Känns faktiskt lite bättre nu.

Ja, jag har ju fortfarande ångest så in i helvete och vill bara lägga mig ner och skrika och döden dö, men liiite bättre.

Hur mår ni mina solstrålar?

Ni vet, av ren artighetsmanér.