Dan före dan

Julafton. En speciell dag för många, särskilt barn och äldre. För barn av den anledningen att man förhoppningsvis får den där nya coola Barbiebilen eller Legofortet, för äldre av den anledningen att man får vara tillsammans med sina nära och kära för en dag, vilket inte händer ofta. Hela tjocka släkten äter julmat (barnen äter prinskorvar, köttbullar och potatis) och sedan ska barnen trängas i soffan för att titta på Kalle Anka och hans vänner och efter det kommer tomten och alla barnen börjar grina förutom 11-åringen som himlar med ögonen för hon har fattat att det bara är morfars comeback från affären i en annan klädsel, en röd sådan. Sedan delas paketen ut och barnen leker hela kvällen tills de somnar utmattade innan klockan nio och de vuxna dricker alkohol och skvallrar med varandra om vad som hänt på jobbet och i grannskapet. Den vanliga svenska julen.

För mig då? Visst hade jag gett mycket för att få ha det precis sådär. Att sitta med tjocka släkten och äta julmat (jag äter prinskorvar, köttbullar och potatis) och sedan trängas med mitt feta arsle för att jag ska få bästa platsen i soffan när vi tittar på Kalle Anka och hans vänner. Att himla med ögonen när alla barnen grinar åt morfar som är tomte, precis som alla tidigare år. Att vara svinnöjd med pengarna jag fick i julklapp och i hemlighet sno sprit när de vuxna inte ser. Ja, jag hade gett mycket för att få ha det precis så.

Men det kommer jag inte ha. Istället ska jag vara med en vän hemma hos mig och äta fläskfilé, klyftpotatis, bearnaissesås, grekisk sallad och dricka mängder med rödtjut. Vi ska se på julfilmer, spela TP och knulla i duschen. Det sista kan ha varit lögn (obeservera: kan) men vi ska i alla fall ha det mysigt hela kvällen och sedan somna tätt intill i skedposition när vinet blivit lite föör mycket.

Och vet ni vad? Det gör mig precis lika lycklig som om jag skulle vara med tjocka släkten, äta prinskorvar, himla med ögonen och tjuvdricka Koskenkorva.

God jul!