Jag är en jävla vekling

Nu är det ju allmänt känt att jag är en känslig jävel. Jag gråter varje gång jag ser på film, oavsett om det är en komedi, skräck eller romantisk drama och låtar kan få mig att fälla hur många tårar som helst. Men inget får mig lika blödig som bilderna för Stadsmissionens julkampanj. Vid första bilden kan jag känna tårarna bränna bakom ögonlocken. Vid andra bilden rullar två tårar ner för vardera kind. Vid tredje bilden ligger jag på golvet och skriker av gråt och vill inte leva längre. Det sista kan ha varit lögn men jag blir fruktansvärt berörd av de där texterna. Trots det VET jag att jag inte kommer skänka den där hundralappen som får någon att må bra för ett tag eftersom att jag själv behöver en ny mascara eller öl till helgen.

Livet är verkligen besynnerligt.