Igår sa Sverige nej.

För att tvärtemot det föregående inlägget tala lite allvarligt om politik och röstning tänkte jag publicera en text här jag precis skrev på Facebook.

Den heter "Igår sa Sverige nej", skriv jättegärna vad ni tycker, och ni som är vänner med mig får helst kommentera under texten på Facebook.

"Ungefär ett dygn har gått sedan valresultaten i riksdagsvalet 2010 klargjordes. Valresultat som upprört många människor, och gjort några få andra väldigt glada. Sverigedemokraterna säkrade 20 mandat i riksdagen genom att få 5,7 % av rösterna, det vill säga att runt 300.000 svenska medborgare la sin röst och därmed också sitt stöd på detta parti. Det visade sig även att Alliansen har fortsatt stöd för att leda Sverige i ytterligare fyra år.

Det var dessa två saker jag fasade för skulle hända under valet. Naturligvis visste jag att det rent statistiskt sett skulle inträffa, men det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och därför hoppades jag på de Rödgröna in i det sista. Jag hoppades på att igår var dagen då Sverige skulle vända. Att Sverige åter igen skulle bli det humana land jag växt upp i. Det landet där alla får vara med och alla ska få känna sig trygga.

Jag bekymrar mig främst över två saker när det gäller både Alliansens och Sverigedemokraternas politik. Osäkerheten och otryggheten den skapar. Vem ska ta hand om människan när både Alliansen och SD vänder ryggen till? När Alliansen prioriterar ekonomin och företagspolitiken framför det som skapar en bra välfärd och Sverigedemokraterna inte vill ha hit människor från andra länder. Vem hjälper då dem som blivit sjuka och/eller på något sätt inte klarar av att arbeta längre och behöver stöd och skydd i form av assistans och bidrag för att leva ett drägligt liv, om svårt sjuka människor med både fysiska och psykiska problem blir utförsäkrade och lämnas kvar med ingenting? Vem ska se till att Muhammed känner sig trygg i ett land hans familj flytt till på grund av krig, våld och orättvisor, när det finns människor som ständigt kämpar för att de ska bli utvisade, kanske på grund av att de inte lärt sig så bra svenska under det året de har bott här?

Det finns minst tio barn i andra länder som varje kväll gråter sig till sömns på grund av att de är fattiga, att de inte känner sig ha ett värde, att de inte får gå i skolan, att mamma blir slagen, att pappa blivit mördad. De barnen hade gjort allt i världen för att få komma till ett land som Sverige där de blir behandlade som människor, där det finns hopp och trygghet och där framtiden inte är oviss och ger magknip. Ska vi då, som Sverigedemokraterna tycker, bara släppa in ett av de tio barnen? För att de resterande nio barnen ska växa upp och bli våldtagna, förföljda, tillfångatagna och torterade i länder där ingen trygghet och säkerhet finns. Är det humant?

Det kanske bara är jag, och, som det verkar som tur är, en hel del vänner här på Facebook, som anser att vi är på väg åt helt fel håll. För att, ironiskt nog, använda mig av ett Sverigedemokratiskt uttyck: All politik handlar om prioriteringar. Jag anser att den största prioriteringen inom politiken i alla länder ska vara människan. Jag kanske är naiv som tycker att vi hellre ska lägga ner pengar på de sjuka och de i behov, än att lägga pengar på småföretagarna, men jag tycker att människans välbefinnande är det viktigaste för ett fungerande samhälle. Alla människor har rätt till ett drägligt liv, oavsett om man är sjuk, frisk, kort, lång, tjock, smal, vit, svart, gul, brun, röd, grön, saknar en lilltå eller är vänsterhänt. Alla människor har den rätten.

Igår röstade Sverige. Sverige sa nej till humana värderingar och sa istället ja till osäkerhet, rädsla, privatiseringar och ökade klyftor.

Jag tycker att det är fel, vad tycker du?"