Så många minnen

Jag ligger och tittar på gamla bilder och blir tårögd samtidigt som det spritter till i själen. Att alla dessa bilder har en historia att berätta, ett minne de bevarar. Som inte försvinner.

Om man inte råkar ut för en hårddiskkrasch då. Vilket jag gjorde en gång... Men det är en annan historia.

Förundras i alla fall över dessa bilder. På hur en kamera har fångat ett ögonblick och gör att man minns, mycket längre. Det är fascinerande. Och det får mig att förstå hur mycket jag behöver ha en kamera. Jag dras till att föreviga. Med en kamera i mina händer känns det komplett på något sätt. Jag vill ha det, jag behöver det. Annars är jag inte hel.

Här är för övrigt ett förevigande på när jag töjde öronen för ett par år sen.