Jag vill vara vuxen nu

Kommer ni ihåg min åldersnoja? Vet faktiskt inte om jag bloggade om den och är alldeles för trött för att titta i arkivet. Den inträffade i alla fall strax innan jag blev 18 och handlade helt enkelt om att jag inte ville och att jag var rädd. Jag ville inte fylla vuxen för då skulle allt jag hade i världen försvinna och jag skulle aldrig vara tonåring mer utan vuxen och skriva på egna papper och få pengar till mitt bankomatkort och sjukanmäla mig själv och allt det där. Jag var livrädd. Aldrig mer skulle jag få min barndom och tonår tillbaka. Skulle aldrig få uppleva det igen, göra om saker, göra MER saker. Aldrig någonsin mer. Och det skrämde mig.

Jag känner inte så längre. Jag njuter av att göra det jag gör. Jag får gå till affären och köpa folköl en varm sommardag i solen. Jag kan dricka vin utan anledningen att bli packad, utan bara för att det smakar så ljuvligt. Jag kan säga att jag är 18 till folk och inte ljuga. Jag kan ringa och sjukanmäla mig till skolan någon dag när jag inte orkar och är deppig och gå till affären och köpa ett paket cigaretter och sitta på balkongen och kedjeröka hela dagen.

Jag njuter av det.

Vad skulle jag egentligen ha gjort i mina unga år som jag skulle göra om eller ta tillbaka? Jag har ju redan gjort så mycket. Lekte med Barbie dagarna i ända med min bästis Linda. Blev underhållen på fredagskvällarna av Sikta mot stjärnorna och på lördagarna Gladiatorerna. Bajsade i badkaret när jag och min syster badade tillsammans. Nakenbad på Åland, kvällsdopp i solnedgången i Halmstad. Fiskade krabbor. Internetkär. Skulle ta självmord med Denize. Rymde hemifrån. Hånglade med Rickard. Hånglade ganska mycket med Rickard. Använde kajal runt hela ögonen, hemskt. Träffade nya vänner, blev av med nya vänner. Några stannade. Hade en mjukisbyxperiod. Den varade länge. Ljög om sexuella erfarenheter och slutade i en klass med människor jag alltid kommer älska.

Nej, jag har haft det, och det finns ingenting jag tänker titta tillbaka på och ångra och beklaga mig över att jag inte gjorde annorlunda eller något mer. För gjort är gjort, och mitt nya liv har börjat nu. Jag kommer alltid kunna titta tillbaka och le åt tanken på mig och Linda, badandes spritt språngande nakna när det kommer en barnfamilj och ska bada på samma ställe som oss. Jag kommer alltid skratta när jag tänker på att jag och Denize skulle ta livet av oss genom att äta det som vi trodde var arsenik i hennes källare. Vet inte riktigt varför vi inte ville leva längre, men komiskt är det.

Det är minnen jag aldrig någonsin kommer eller vill uppleva igen. Därför är det så viktigt för mig att jag får minnas mina underbara 17 år som ung, när jag sitter på en mysig uteservering med en öl i ena handen, cigg i den andra och i gott sällskap prata om gamla tider med vänner som har stått vid min sida längre än jag någonsin trodde att de skulle göra.

Jag glömmer aldrig, men jag har gått vidare.