Det som inte fick hända hände.

Jag är fortfarande lika chockad och uppgiven sedan jag fick veta det igår. Det kom som en smäll i ansiktet. Jag hann aldrig uppfatta någonting kändes det som. Allt blev bara svart.

Jimmy och Emelie har gjort slut.

Jag har så svårt att fatta grepp om det. Ibland förstår jag allting, och då bara gråter jag. Ibland förstår jag ingenting, och då stirrar jag bara apatiskt in i väggen.

Och pappa kommer in i rummet och frågar om jag inte ska äta lite middag och jag bara ligger i min säng och gråter och skriker: "NEJ, DET SKA JAG INTE, JIMMY OCH EMELIE HAR GJORT SLUT, KAN DU FATTA DET ELLER!!" och pappa tittar ledsamt på mig och säger att jag faktiskt måste äta någonting men jag bara fortsätter gråta och skriker att han inte är min pappa, fast det ÄR han ju, men jag är bara så himla LEDSEN.

När jag har gråtit hela natten frågar han om jag inte ska till skolan och jag säger bara med tomhet i rösten att skolan inte har någon betydelse alls nu när Jimmy och Emelie inte är tillsammans längre. Jag hör hur han suckar och stänger dörren och jag blundar och bara känner att jag vill dö, för livet har ingen mening om inte de är tillsammans.

Till slut går jag upp. Hittar en chipspåse i skafferiet. Tröstäta. Tänker att för varje chips jag äter kommer Jimmy och Emelie att komma närmare varandra. Så jag äter. Fortare och fortare. För Jimmy och Emelies skull. Till slut är hela påsen slut och jag tycker inte att de har kommit tillräckligt nära varandra så jag vänder upp och ner på hela köket i jakt på mer fettindränkta potatisskivor som kommer föra Jimmy och Emelie till varandra igen. Men jag hittar ingenting. Så jag sjunker utmattad ihop på köksgolvet.

Sen är jag bara tom. Fylld av ingenting.

Livet är skit.



P.S. Detta inlägg har en vad man kan kalla för skämtsam underton. Vissa skulle säga att det kanske är osmakligt, och vem vet, kanske är det bara av chock som jag skriver ner massa ord på internet just nu och kommer ångra mig senare och ta bort allt, men sanningen är den att jag ÄR ledsen och båda personerna i det här inlägget känner mig så jag tror de vet hur de ska ta det*.

*Ja, att de ska bli tillsammans igen för att jag ska må bra såklart.