Hur snabbt något vänder från liv och död.

Det här skulle bli en bra dag bestämde jag. Det kändes sådär när jag vaknade imorse, och en bit in på förmiddagen. Men sen bestämde jag mig att det skulle bli bra. Jag skulle storstäda och titta på fotboll och eventuellt träna om jag kände mig peppad efter att ha varit duktig med städningen.

Och så BOOM. Bomben slog ner.

"Roger är död. Han dog i torsdags."

Det var bara kanske 15 minuter sedan pappa kom in i mitt rum och lät mig veta. Men jag vet redan nu att jag inte kommer fortsätta med städningen. Jag skiter i fotbollen och att träna spelar ingen roll alls längre.

Jag visste att det bara var en tidsfråga innan min kusin skulle dö av leukemi. Det hade läkarna berättat efter att ha kämpat mot ökningen av de vita blodkropparna i nästan ett år. De kunde inte göra mer nu.

Men att han bara fick en vecka kvar att leva efter beskedet att han skulle dö är orättvist. Vad hinner man på en vecka i livet? Vad är en vecka för hans barn, hans fru, hans föräldrar? En vecka med en man man älskar över allt annat på jorden, innan han försvinner för alltid. Så jävla orättvist.

Jag kan inte fatta att det inte ens har gått en månad sedan jag såg honom för sista gången på sjukhuset i Linköping. Hur han var piggare än på länge, att han drog vitsar som han brukade göra när han var frisk och att han sa att han inte hade gett upp kampen. Hur allt det kan ändras på mindre än en månad. Det är så fel, så overkligt.

Fan, jag vet inte vad jag ska skriva. Allting känns bara så konstigt. Och jag bara ordbajsar på men det är svårt att sätta ord på något som det här. Jag bara gråter och gråter och datorskärmen blir helt immig när jag försöker pränta ner vad jag känner och tycker. Men det går verkligen inte.

Det är bara fel.