Att leva i en berg-och-dalbana.

När jag idag tittar ut igenom fönstret och mina ögon tåras av det jag ser, är det omöjligt för mig att förstå att jag mådde bra för bara två dagar sedan. Det är inte för att jag tänker "ååhh, fett tråkigt med regn!!" eller "hallåå, var e värmen!?", utan det är på riktigt. Och hur kan man leva sitt liv på riktigt om man känner en återkommande tyngd i kroppen som aldrig kan försvinna helt? Det funkar inte att gå igenom hela sitt liv i en berg-och-dalbana.

Jag vet inte hur länge jag våndats med huvudvärk, trötthet och ångest, men imorgon ska jag i alla fall till läkaren, så vi får se vad som sägs där. Helst av allt hoppas jag ju bara på att de dunkar mitt huvud hårt som fan i väggen så jag blir frisk från det här eländet någon gång.

Men jag har förstått att det inte är så lätt.