Men låt mig sova nu, snääälla...

Jeeebuz, what a day.

Jag känner mig helt slut. Utmattad verkligen. Och det är tack vare sju timmars arbetstid idag. Fortsätter det i den här takten behöver jag ju aldrig mer sätta min fot på ett gym för att få fram den där sköna känsla av att varenda muskel i kroppen är helt slut och det enda man vill är att ta ett varmt bad och sedan krypa ner i sängen och sova minst 12 timmar. Behöver bara åka till Finest och knappa lite på datorn för att jag ska känna precis så.

Fast troligast är det bara för att jag inte gjort ett piss i två veckor så nu när jag sätter igång igen hänger kroppen inte riktigt med. Så det betyder att jag måste gå till gymmet igen ändå. Fan...

I alla fall. Först riktiga jobbdagen kan man säga. Fick skriva och fixa lite. Skrev min första artikel faktiskt, den går i sin helhet att läsa här för de som är intresserade. Känns stort. Man kan ju faktiskt säga att jag är känd nu.

På bussen hem fick jag syn på Vidar, ett av dagisbarnen jag hade i somras som jag älskade av hela mitt hjärta (slutade med det sen när mitt sommarjobb tog slut, distansförhållande är nog inte min grej). Han kände inte igen mig och det gjorde mig så ledsen att när jag kom hem satte jag på Rufus Wainwrights Hallelujah och tröståt knäckemackor. Sen blev det lite bättre.

Men nu är det dags för det där badet...