Det blir bra, så småningom.

Ni vet när man verkligen, verkligen, verkligen vill ha något så jävla mycket, men man vet att det inte finns en chans i helvete att man får det? Allt från det höga betyget i svenska till mys och tvåan med en viss person. Ja, ni hajar helt enkelt. Man mår dåligt av det. Jag vill ha något jag inte kan få. Och när jag inte kan få något jag vill ha blir jag ledsen. Väldigt ledsen. Då har jag svårt att se saker runt omkring mig som jag har och som tidigare har gjort mig glad. Man kan bara fokusera på det man saknar, det man vill ha. Inget annat spelar någon roll tror man. Så jävla löjligt egentligen. Jag vet ju att jag har massa bra saker i livet. Störtsköna vänner, snyggt hår, grym personlighet, världens gosigaste säng, för att nämna något. Men jag kan ändå bara tänka på det jag saknar. Det som gör att jag ligger och vrider och vänder på mig om natten och det som upptar mina tankar när jag borde göra något annat. Som att glädjas. Glädjas åt att mina vänner är så roliga. Glädjas åt att mitt hår är snyggt (fast det börjar bli lite väl grått i hårbotten nu. Vad kostar färgning nu igen, Emelie?) eller glädjas åt att jag är så jävla rolig. Det går liksom inte.

Det finns en sak jag vill ha. Och den saken kan jag inte få. Det suger, riktigt mycket.
Så jag kommer ligga sömnlös många nätter. Jag kommer inte alltid att skriva toppenroliga inlägg, ha det bästa humöret eller skämta mest av alla, som jag brukar. För jag är ledsen.

Men ha tålamod med mig, både här på bloggen och i verkligheten. Förr eller senare blir det alltid bättre. Det är i alla fall ett faktum som jag är faktiskt är medveten om.

P.S. Jag vet att skriva korta blogginlägg är det nya svarta. Men det är inte min grej, kan inte sluta när jag väl börjat. Sorry. D.S.