Den eviga räkmackan

Fy fan vad less jag blir på personer som inte bara glider in på en räkmacka i mediabranschen, utan även är riktigt bra på det de gör. Jag är också jävligt bra på det jag gör (jag måste säga det här till mig själv i spegeln tio gånger varje morgon för att kunna klara av dagen, helt sant), men eftersom att jag är en brud från förorten som därmed slåss från underläge har jag inte alls lika stor chans som dessa räkmackeglidare att slå igenom stort. Mina föräldrar är inte kända journalister, tv-profiler eller filmregissörer. De tjänar inte mer än 25 papp i månaden. Vi bor i Stockholms fattigaste kommun. Och även om det inte är den norra delen vi bor i så bor jag ändå i min orts mest WT och blatteberikade område. Att jag skulle slå igenom inom mediabranschen skulle vara som en saga och jag skulle bli tvungen att ge ut en bok om bara det. Om hur jag varje dag kämpade mig upp på morgonen för att sätta mig på den gamla bussen som skumpade upp och ned på Storvretens slitna vägar. Hur jag fick dela denna gamla buss (som förövrigt saknade rutor och vars säten hade både smuts och blodfläckar) med ögonbrynspiercingbärare, mustaschbeklädda kvinnor och alkoholister/knarkare, som alla var påväg till Lidl alternativt Systembolaget. Det skulle bli en bra bok, dock. Hur vackra svenska flicka klarade sig ute i förorten.

Mina damer och herrar, jag har precis kommit på handlingen till min allra sista bok.