.jpg)
"Halsont, svinkallt ute och jag är absolut ingen kömänniska. Två timmar ute i kylan och en timme inne på varma Globens golv. Jag hatar att vänta men är glad över att ha fått en bra plats med bara två personer framför mig precis i mitten. Förbandet Abalone Dots är okej, men med tanke på vem som kommer entra scenen efter dessa fyra tjejer har jag faktiskt inte lust att lyssna på en enda ton.
Efter vad som tycks vara en evighet går tonerna till Farväl Jupiter ut och hela Globen jublar. Jag hinner bara tänka "fan vad det var värt all väntan!" och Lars Winnerbäck sjunger "Här på gatan där jag gömmer mig har hösten börjat tidigt" och jag känner att en enorm våg av glädje sköljer över mig.
Bäst är förstås de gamla låtarna och jag skiter i att min hals värker och jag sjunger som aldrig förr. Publiken dominerar i Hugger i sten, är det någon som inte sjunger med hörs inte det för alla runt mig stämmer in i Winnerbäcks vackra stämma. Jag är nära på att börja gråta, det är så otroligt stort för mig. Att stå fem meter från sin största idol i Globen tillsammans med tusentals andra fans är överväldigande. Känslan är helt obeskrivlig.
Jag försöker att visa min hals lite nåd genom att bara sjunga och inte skrika, men ibland kan jag inte låta bli. Som i Winnerbäcks Du hade tid och han sjunger "Du frågar; Älskade dom dig ikväll?" och alla bara jublar, alla älskar Lars Winnerbäck ikväll. Glädjevåg i kroppen igen. "Du frågar; Tog du dom med storm ikväll?" sjunger han sen medans han ler och himlar lite med ögonen och jag tänker "Fuck you halsen!" och stämmer in i tusentals andra människors glädjeskrik.
Lilla oerfarna jag blir nästintill skräckslagen när Lars Winnerbäck med bandet efter massa låtar lämnar scenen, utan att ha spelat Kom Änglar. Bim tröstar mig med att försäkra att dom kommer tillbaka och jag blir riktigt lättad. Efter det följer en drös med både nya och gamla låtar. Publiken är såklart bäst i de gamla. Min älskling har ett hjärta av snö, Stockholms kyss, Du gamla fria nord, Ingen soldat, För dig, Elden. Jag bryr mig inte om att jag sjunger lika dåligt som Amy Winehouse konstant är hög. Jag sjunger, skriker, hoppar och gungar. Ingenting är viktigare än att vara just här, just nu.
När det närmar sig slutet och flera i publiken skriker "KOM ÄNGLAR!" berättar Lars Winnerbäck en historia om kvällens sista låt och jag älskar honom för att han får en sån jävla bra kontakt med Globens publik. Till slut sjunger han iallafall "Den vackraste stunden i livet var den när du kom.." och jag kan inte annat än bara skrika rätt ut och applådera som om det gällde liv och död. Publiken är bäst, Winnerbäck sjunger "Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick.." och två tjejer brevid mig skriker "GÅ INTE!" och jag får gåshud över hela kroppen för jag vill inte heller att han ska gå! Jag vill stå här tills jag blir 80 år och bara lyssna på Lars Winnerbäck hela, hela tiden! Men sen tar det slut och jag känner mig otroligt lycklig samtidigt som jag inte kan ta in vad som nyss hände. Stod jag alldeles nyss fem meter från min idol Lars Winnerbäck och sjöng Kom änglar tillsammans med tusentals andra människor på Globen?
Tack Lars Winnerbäck och tack alla tusentals fans som älskar honom lika mycket som jag gör och som gjorde den 22 november till en av de bästa dagarna i livet för mig! Efter tre år och inte en enda dag utan en Winnerbäck låt fick jag äntligen uppleva det här. Tack, jag är så jävla lycklig."
Och så igår kväll. 9 augusti 2008, ett slutsålt Zinkensdamm IP. Det var stort, det var mäktigt. Det framkallade tårar och skratt. Men det var ta mig fan i bättre än i höstas. Kanske är det bara jag, kanske är det Lasse eller kanske är det alla andra. Det som jag upplevde i höstas var.. Omänskligt. Och så det här. Som "bara" var jävligt bra.
Efter vad som tycks vara en evighet går tonerna till Farväl Jupiter ut och hela Globen jublar. Jag hinner bara tänka "fan vad det var värt all väntan!" och Lars Winnerbäck sjunger "Här på gatan där jag gömmer mig har hösten börjat tidigt" och jag känner att en enorm våg av glädje sköljer över mig.
Bäst är förstås de gamla låtarna och jag skiter i att min hals värker och jag sjunger som aldrig förr. Publiken dominerar i Hugger i sten, är det någon som inte sjunger med hörs inte det för alla runt mig stämmer in i Winnerbäcks vackra stämma. Jag är nära på att börja gråta, det är så otroligt stort för mig. Att stå fem meter från sin största idol i Globen tillsammans med tusentals andra fans är överväldigande. Känslan är helt obeskrivlig.
Jag försöker att visa min hals lite nåd genom att bara sjunga och inte skrika, men ibland kan jag inte låta bli. Som i Winnerbäcks Du hade tid och han sjunger "Du frågar; Älskade dom dig ikväll?" och alla bara jublar, alla älskar Lars Winnerbäck ikväll. Glädjevåg i kroppen igen. "Du frågar; Tog du dom med storm ikväll?" sjunger han sen medans han ler och himlar lite med ögonen och jag tänker "Fuck you halsen!" och stämmer in i tusentals andra människors glädjeskrik.
Lilla oerfarna jag blir nästintill skräckslagen när Lars Winnerbäck med bandet efter massa låtar lämnar scenen, utan att ha spelat Kom Änglar. Bim tröstar mig med att försäkra att dom kommer tillbaka och jag blir riktigt lättad. Efter det följer en drös med både nya och gamla låtar. Publiken är såklart bäst i de gamla. Min älskling har ett hjärta av snö, Stockholms kyss, Du gamla fria nord, Ingen soldat, För dig, Elden. Jag bryr mig inte om att jag sjunger lika dåligt som Amy Winehouse konstant är hög. Jag sjunger, skriker, hoppar och gungar. Ingenting är viktigare än att vara just här, just nu.
När det närmar sig slutet och flera i publiken skriker "KOM ÄNGLAR!" berättar Lars Winnerbäck en historia om kvällens sista låt och jag älskar honom för att han får en sån jävla bra kontakt med Globens publik. Till slut sjunger han iallafall "Den vackraste stunden i livet var den när du kom.." och jag kan inte annat än bara skrika rätt ut och applådera som om det gällde liv och död. Publiken är bäst, Winnerbäck sjunger "Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick.." och två tjejer brevid mig skriker "GÅ INTE!" och jag får gåshud över hela kroppen för jag vill inte heller att han ska gå! Jag vill stå här tills jag blir 80 år och bara lyssna på Lars Winnerbäck hela, hela tiden! Men sen tar det slut och jag känner mig otroligt lycklig samtidigt som jag inte kan ta in vad som nyss hände. Stod jag alldeles nyss fem meter från min idol Lars Winnerbäck och sjöng Kom änglar tillsammans med tusentals andra människor på Globen?
Tack Lars Winnerbäck och tack alla tusentals fans som älskar honom lika mycket som jag gör och som gjorde den 22 november till en av de bästa dagarna i livet för mig! Efter tre år och inte en enda dag utan en Winnerbäck låt fick jag äntligen uppleva det här. Tack, jag är så jävla lycklig."
Och så igår kväll. 9 augusti 2008, ett slutsålt Zinkensdamm IP. Det var stort, det var mäktigt. Det framkallade tårar och skratt. Men det var ta mig fan i bättre än i höstas. Kanske är det bara jag, kanske är det Lasse eller kanske är det alla andra. Det som jag upplevde i höstas var.. Omänskligt. Och så det här. Som "bara" var jävligt bra.
Jag saknade massa låtar. Fyra timmar i regnet för att lyssna på Winnerbäck i två varpå en fjärdedel bestod av halvdana låtar. Att säga att det var jävligt bra får räcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar