Sanna vänner har man kvar när de andra har gått

Jag sitter här och tänker på hur mycket mina nära och kära egentligen betyder för mig. Jag vet att det är mycket, men jag tror också att det är vanligt att man tar vänskap för givet och inte uppskattar den till den grad man borde göra alla gånger. Oavsett om det är en vän som säger att den finns där för en eller om det är en vän som får en att skratta när man helst av allt vill gräva ner sig själv under jord, är det någonting att ta till vara på. En vän som låter en gråta ut i sin famn, en vän som får en på andra tankar genom att dra anekdoter om helgens fyllebravader (såna vänner är oftast de allra roligaste att umgås med) eller en vän som genom en enda blick kan utstråla tilltro till den grad att ett hjärta blir varmt. En vän är alltid ovärdeligt.

Jag är glad att jag har insett det nu. Att det inte går att ta vänner för givet. Generellt sett kommer vänner och vänner går, men det finns de få som alltid håller sig kvar och det är jag tacksam över att de gör. Vi som står hand i hand i varandras motvind, vi som aldrig släpper taget.

Det, ladies and gentlemen, är sann vänskap. Och det är den allra mest sällsynta.