Berättelsen om Polentanten

För att kunna förstå den här magnifika berättelsen krävs det att man besitter vissa egenskaper:
1. Har sett Fucking Åmål.
2. Vet hur litet Skavsta flygplats är.
3. Intresserar sig för sammanträffanden
4. Har sjuk humor.

Okej, nu kör vi.
Det var slutet på oktober 2006 och jag, Johanne och Bim skulle åka till Polackland för att besöka Auschwitz. Flyget som skulle lyfta från Skavsta var försenat och ledde till att vi var tvugna att vänta i nästan två timmar på flygplatsen. Men det gjorde ingenting, för vi vet minsann hur man ska roa sig själv. Vi satt ner på golvet vid gaten och väntade på att vi skulle få gå på planet och pratade. Av någon anledning kom vi in på Fucking Åmål och den scenen där tjejerna hånglar i bilen. Ni vet att det går några sekunder (Foreigners låt "I wanna know what love is" klingar vackert i bakgrunden) innan bilägaren sliter upp dörren och gormar: "Vad håller ni på med egentligen? Är det här dolda kameran eller?!". Just den scenen kunde vi inte sluta skratta åt, vi ställde oss frågan "Varför i helvete skulle det vara dolda kameran bara för att två tjejer hånglar i baksätet på en bil?". Ja, det var kul när man var 15 år.

Brevid oss på en soffa/bänk satt det en tant. Hon hade en lång kappa på sig och en sur uppsyn. Vi började förvränga bilägarens replik mer och mer med konstiga röster. Bim sa: "Är det här dolda kameran eller?" och lät som en gammal gubbe. Johanne sa: "Är det här dolda kameran eller?" och lät som en gammal gubbe. Jag sa: "Är det här dolda kameran eller?" och lät som en gammal gubbe. DÅ vände tanten huvudet mot mig och fick mig att inse att om blickar kunde döda skulle jag inte längre låta som en gammal gubbe. Vi fortsatte upprepa vår nya favoritfras och varje gång det var min tur såg jag i ögonvrån att tanten ville döda mig. Allvarligt talat. Jag såg att hon hatade mig. Varför hon bara hatade mig har jag ingen aning om, men jag vet att hon inte ville ha mig kvar i livet. På grund av min fråga och min gubbröst. Bittert.

Till slut hörde vi en tjej i högtalarna som konstaterade att gaten till Londonflyget nu var öppen och tanten reste på sig och gick. Vi skrattade länge åt henne. Faktum är att under hela Polenvistelsen skrattade vi åt henne. Vi skrattade åt tanken på att tanten skulle ligga brevid oss i sängen på natten och titta på oss med sin sura min och vi skrattade åt tanken på att hon skulle sitta inne i en cell i Auschwitz. Vi skämtade helt enkelt om tanten varje dag.

När det var dags att åka hem igen satt vi på flygplatsen i Katowice och åt på något café. Helt plötsligt sa Bim: "Där är den där tanten!" med ett helt neutralt tonfall men ändå fanns där någonting trovärdigt så jag och Johanne vände våra huvuden åt det hållet Bim tittade på och mycket riktigt. I kön till cafédisken stod hon. Samma tant med samma långa kappa och samma sura min. Och vi började skratta. Vi skrattade och skrek om vart annat. Jag tror till och med att jag trillade av stolen för att jag skrattade så mycket. Vid något tillfälle lyckades jag lyfta min blick mot tanten igen och när jag såg att hon såg mig och identifierade mig direkt med doldakamerangubbrösttjejen på Skavsta kunde jag verkligen inte hålla mig från att skrika ut mitt skratt. Det var så absurt. Här hade vi gått runt hela veckan och skämtat om tanten som den där söndagskvällen försvann från oss på Skavsta bara för att vi förvrängde våra röster lite. Och nu var hon där, på flygplatsen i Katowice! Det tog flera minuter innan vi kunde samla oss och vi kom överrens om att det var något av det sjukaste som någonsin hänt oss.

Detta, mina damer och herrar, var berättelsen om Polentanten.