Hardcore 'til I die! Eller hur var det nu man sa..?

Jag har verkligen fastnat för den här låten. Utan tvekan är det en av de bästa hardcorelåtarna jag någonsin hört. Jag brukade hata hardcore för inte allt för länge sen (när jag bara lyssnade på en genre, rock) men nu gillar jag det. Jag lyssnar gärna på det men det är sällan en låt verkligen fastnar, som nu denna har gjort. Den är helt jävla magnifik verkligen. Extraordinary. Brilliant. Vidrigt jävla bra verkligen.

Hur kommer det sig att man aldrig lyssnar på såna här låtar när man är hjärtekrossad? Det ska alltid vara Love hurts med Nazareth eller Right here waiting for you med Bryan Adams. Varför är det aldrig dunka dunka dunka-musik som man kan både gråta och dansa till, samtidigt?
Finns ju en hel drös med skitbra krossat hjärta-låtar!

Nu ska jag ladda ner varenda hardcoresamling jag kommer åt bara för att bunkra upp inför den dagen jag blir galen (d.v.s kär).